"We don't have the time to be sorry"
Well, I donno...

"We don't have to be ordinary"
That's kind of the truest thing someone can say.

Den här låten  får mig att tänka på återuppståndelsepärlan.
Soluppgångar, nya dagar, nya chanser. Kanske till och med nytt hopp.
Det är fint.

Det är skummt ändå, hur en melodi helt utan ord kan förmedla ett budskap, när jag själv knappt lyckas göra mig förstådd med långa meningar, våta kinder och hela block fyllda med teckningar som bara ber om att någon ska tyda dem. Fast jag antar att jag ändå försöker hålla allt det där dolt för alla de som jag vet ändå inte skulle förstå. Varje gång jag försökt förlita mig på dem har det slutat med att de nästan gått sönder, jag har för lätt att glömma att de också är lika sköra som jag.

Nya chanser, nytt hopp och flera soluppgångar.. Är inte det precis vad alla behöver? Är inte det vad alla omedvetet tar emot hela tiden? Är inte det fantasktiskt.